1) Under morgonens timme med min chef inträffade ett 'plötsligt händer det'-ögonblick och jag förstod vad det är meningen att jag ska göra. Min uppgift kring IT-säkerhet blir att ta fram en slags checklista som konsulterna på kontoret kan använda sig av när de är ute 'on site' hos kunder. Denna lista ska baseras på de olika etablerade standarder som finns och är brett accepterade - och varje punkt ska refereras tydligt till dessa. Då har konsulten, när kunden säger 'måste vi verkligen göra det här?', något konkret att peka på.

Slutsats: vad jag gör kommer verkligen komma till användning.

2) Under samma timme avslöjades det även att de vill ha mig 'on site' i projektet jag ska få ta del av i juli. Jag fick också veta vilka två konsulter som ska dit (trevliga båda två, vi kommer bra överens!) och att den här kunden finns i Nederländerna... nu ska det här bara bekräftas innan det blir klart att jag ska postas iväg på riktigt uppdrag!

Slutsats: jag kommer med största sannolikhet få prova på konsultyrket på riktigt.

3) Eftersom det var Christians sista dag innan pappaledigheten gick i stort sett hela kontoret iväg tillsammans och åt lunch på en italiensk restaurang. Jag och Maria (den ena som är med i projektet) blev fråntagna våra kappor av den italienska servitören, varpå dessa hängdes undan någonstans utom synhåll. När vi sedan skulle gå frågade jag efter min kappa - och fick den plus två till (samtliga trenchcoats i färgen beige).

Jag såg inte Maria och antog därför att hon måste gått till badrummet och bestämde mig för att vänta in henne. Plötsligt kommer en annan, mycket förvirrad och stressad, servitör och håller upp de båda kapporna som inte är mina. Han kan inte kommunicera med mig på engelska utan tar dessa och springer fram till ett bord i restaurangen. Kvinnan vid bordet får svara på vilken av kapporna som är hennes och sedan lämnas den andra till mig igen. Maria är fortfarande utom sikte och jag börjar misstänka att hon glömt den.

Jag går ut på gatan utan att finna några spår av mitt sällskap på 12 personer och börjar därför promenera mot kontoret. När jag kommer fram hittar jag Maria utanför byggnaden och hon springer mot mig: "Gud, vi insåg precis att du inte var med oss, var tog du vägen? OJ min kappa! Jag glömmer verkligen alltid något... Tack, vad du är bra!'