Jag minns inte riktigt hur vi kom in pa samtalsamnet, men jag kommer aldrig glomma vad Kristin berattade: hon var pa ett flyg fran USA till Tyskland (Frankfurt) och satt brevid ett par amerikanska tjejer som hon uppfattade som college-studenten pa vag for ett utbyte. Det har var bara nagot ar sedan. De diskuterar aventyret som ligger framfor dom och Tyskland i stort.

Tjej 1: "Hey, do you know if Hitler, after he lost the war, remained in control? Like, is he still 'running' Germany?"

Tjej 2: "Um, now. I don't know?"

Kristin: "Actually, no, he isn't. Today he runs a gas-station."\

Tjej 1 och 2: "Oh, okay! Thanks!"

Jag har aldrig hort nagot liknande, nagonsin. Det varsta jag varit med om var ett par engelska tjejer jag traffade i Spanien, som var chockade nar jag berattade att det 'inte finns palmer i Sverige' och aldrig hade hort talas om nagon stad vid namn 'Stockholm'. Eller tva andra, amerikanska, tjejer pa ett flyg till Stockholm. De diskuterade vad de skulle hitta pa under sin semester i Sverige, och den ena foreslog 'Oh we should go skiing!". Detta var i mitten av juli.

Jon, daremot, som ocksa var med i rummet och horde Kristins historia, hade en annan att kontra med. Han hade varit i USA, pa McDonalds, nar kassorskan (annu en ung tjej) efter att han bestallt fragade var han kom ifran.

Jon: "I'm from Australia."

Tjej: "Really? You speak VERY good english!"

Jon: "Thank you! I've taken a lot of classes."



Det slar mig att alla dessa citat kommer ifran unga tjejer. Hm. Illa.

Forklaringen till hur jag fick den har praktikplatsen pa ett stort, internationellt, tyskbaserat foretag ar att en van till mina foraldrar arbetar har. Nar han for mer an ett ar sen fick hora vilket program jag skulle lasa pa KTH till hosten borjade han direkt fundera over hur han skulle fa mig till Tyskland. Jag blev saklart jatteglad for mojligheten och tackade genast ja.

Nu ar han min chef. Och jag har spenderat formiddagen med att kontrollera hans behorigheter i systemet vi implementerar. Sa att han inte ska kunna gora saker han inte borde. Man skulle alltsa kunna saga att jag kontrollerar honom. 

Ganska haftig uppgift for en praktikant (som inte visste vad hon skulle vanta sig: pappersvandande i ett ensamt horn?).

Redan igar borjade vi fundera over en losning pa dagens problem: matchen mellan Tyskland och Serbien borjar klockan 13.30. Under kontorstid! Var forsta tanke var att hitta en tvkanal som streamar matchen gratis pa internet. Jon tog sig an uppgiften och hittade direkt en sajt som lovade just detta.

MEN den sidan var last av natverket, visade det sig (precis som facebook. Detta vet jag saklart inte for att jag under arbetstid forsokt ga in dar, utan for att jag fatt det berattat for mig. Faktiskt!). Losningen var inte langt bort: i vart bas i detta kontorslandskap finns det namligen en natverkskabel som skiljer sig fran de andra. En magisk sadan. "The facebook-cable, we call it" sa mina kollegor och plockade fram den. Eureka! ropar Jon och vi samlas alla fyra runt hans dator.

Vi inser dock att detta inte ar en speciellt diskret losning pa vart problem. Vi skulle var och en behova se matchen pa var egen laptop. Ny fraga alltsa: fyra datorer, en natverkskabel. Hm.

Losning?
Under vara telefonkonferenser anvander vi oss av ett program som later anvandare koppla upp sig mot en varddator - och visa dennes skarm. Det ar anvandbart under presentationer och liknande. Och, visar det sig, under fotbolls VM.

WIN. Mindre an en timme kvar nu...!

Pa tyska kontor finns det (i princip alltid) en egen restaurang, sa kallad 'kantine'.
Dar kan (endast) de anstallda ata till ett mycket formanligt pris - pa varan kostar
det 3 € att ata lunch. Eftersom jag spenderat de senaste 4 arbetsdagarna har sa
borde jag nu gora ett uttalande om kantinen, och beratta om denna tyska forekomst.
MEN. Da ar fragan: har Saga varit dar? Eller har Saga istallet promenerat ivag
utanfor foretagets grindar till en italiensk liten restaurang, med uteplats i solen?
Och har hon blivit van med den italienska farbrorn dar? Han kanske bjuder henne
pa cappucino?

:)

Jag vet ingenting om kantinen. Men jag har en ny uppfattning om italienska
restaurang-farbroder.

Eftersom jag inte får ta del av bröllophysterin hemma i Stockholm så får jag ta den hit till Frankfurt.
Här i form av en kylskapsmagnet.

Lovely!

Torsdag den 10e juni, kl 13.00
Pa italiensk restaurang for lunch

Marco: "Forr jobbade jag fem dagar i veckan pa projekt men nu har jag minskat det till fyra, sa att jag alltid ar hemma pa kontoret pa fredagar."
Saga: "Men du ar inte dar idag?"
Marco: "Nej, idag ar det ju torsdag."
Saga: "Nej, det ar val fredag?"

*Varpa Marco borjar se sig om efter sin kalender for att bevisa detta for mig*

LARDOM: Att jobba 9-5 mandag-fredag innebar en konstant langtan och forhoppning att 'snart ar det helg'.

Vad projektet jag ar en del av handlar om ar att implementera ett stort affarssystem som heter SAP.
En av uppgiftera jag har fatt ar att jamfora kontrollfunktioner som finns inbyggda i systemet, med dom
som foretaget behover. Till min hjalp har jag fatt ett GIGANTISKT excelark och en pdf-fil pa 77 sidor.
Ovan ar forsattsbladet till pdf:en, som alltsa innehaller beskrivningar av de kontroller som finns inbyggda
i systemet.

Vad jag egentligen ville beratta ar vilka som ar pdf-filens malgrupp:

"Target Audience:
- Consultants
- Administrators"

Nu undrar jag vilken av dessa kategorier jag sjalv ingar i...

I onsdags hade jag uppkorning igen: pa autobahn.
Jag korde Johans fina audi medan han satt brevid, uppkopplad (borde varit atminstone, om tekniken funkar som den skulle) och i full fard med att jobba. Jag var sa garna hans chauffor, och ser redan framemot nasta gang jag far tillfalle att gora detsamma.

Vad jag larde mig om bilkorning i tyskland:
- Autobahn behover inte alltid ha fler an tva filer (I mitt huvud hade jag forestallt mig nagon slags framtidsvision med atminstone 4, kanske 5 stycken)
- For att fa ligga i en annan fil an den langst till hoger sa MASTE du kora om nagon. (Detta blir saklart lojligt om man tolkar det ordagrant, eftersom det blir valdans manga filbyten. Polisen har darfor lagt fram riktlinjen: man MASTE kora om en annan bil var 20e sekund)
- Pa foretaget dar jag jobbar ar det inskrivet i policyn att alla anstallda ska kora en silverfargad audi. (Detta ser bra lojligt ut pa parkeringen och aven om jag kan forsta att de inte ska plocka ut cerisefargade bilar har jag svart att forsta varfor de inte far vara morkblaa eller svarta...)

PS. I bilen fanns aven en inbyggd hogtalartelefon. Helt plotsligt, nar jag lag langst till vanster i en fart bra mycket hogre an den tillatna i Sverige, hor jag Andrea's rost. Johan hade da ringt upp henne utan att saga nagot till mig. :)

"Saga, I heard you were a professional (nagot jag inte hor)-table?" sager killen som sticker in sitt huvud i rummet dar jag sitter. Jag utgar ifran att han syftar pa mitt restaurangjobb 'waiting tables', att han hort det ifran de jag at lunch med tidigare idag, och svarar darfor:
"Yeah, that's right!" Han ser mycket glad ut och fortsatter;
"How about a game now?" vilket forvirrar mig nagot oerhort.

Det visar sig att han pratade om nagot HELT annat, namligen table football, eller foosball. Langst ner i byggnaden, i en overgiven tom korridor, finns namligen ett undangomt foosball-bord som nyttjas av personalen nagon gang om dagen. Mycket uppstyrt - man spelar i lag om tv[ personer, tva set dar forst till sex bollar vinner. Vi hittade en till kille och en receptionist och borjade spela.

Jag overdriver inte nar jag sager att dessa personer var riktiga proffs. Lojligt duktiga. Allt i tyskland handlar om fotboll, sa det borde inte forvana mig det minsta.Jag och table-killen forlorade tyvarr, men ska ta revansch nar jag kommer tillbaka till det har kontoret i juli.

Jag foreslog att revanschen ska tas i Guitar Hero.
Nu maste jag bara fixa hit en konsol, ett spel och tva gitarrer.

På planet - Ryanair - ber jag om en flaska vatten. Jag uppfattar inte vad kvinnan säger att den kostar, så räcker fram två tjugolappar. Hon talar med sin kollega och ser sig omkring efter växel, och hittar till slut ett par mynt i botten av ett plastglas som verkar fungera som en växelkassa. Jag tar emot mynten, tackar, och ska precis lägga ned dom i myntfacket när jag ser vad det är jag tagit emot: fyra stycken två-euro-mynt. Jag ser efter kvinnan men hon har redan flyttat sin vagn längre ned i gången.

Jag undrar om det är ett tecken på att den här resan kommer innebära finansiella framgångar?